Klockan ringer, 11.30 visar det otroligt digitala och coola uret som står bredvid min säng. Ingen sovmorgon idag, jag måste upp och sköta B3, bloggen som kräver mer underhåll än en 12-barns familj. Jag klär på mig och äter en frukost bestående av taggtråd och svavelsyra, så hård är jag. Jag kliver sedan ut i världen för att samla material till nästa femstjärniga blogginlägg. Väl utanför porten tittar jag till höger och till vänster, jag ser en gammal tant som behöver hjälp över vägen. Givetvis erbjuder jag min arm och tar hennes kasse i min andra arm, jag berättar ett fantastiskt roligt skämt och vi skrattar glatt tillsammans. Väl över på andra sidan vägen vänder sig tanten om till mig och säger "Du var då en stilig och hjälpsam ung man, jag skriver in dig i mitt testamente så du får 4,5 miljoner kronor när jag går bort".
Jag blir såklart rörd, men tackar artigt nej och ber henne istället skänka dessa pengar till de behövande, kanske barnen i Afrika. Tanten tycker det är en ypperlig idé och ger mig mer välförtjänt beröm innan hon traskar vidare mot nya äfventyr.

Jag skrattar gott och skuttar vidare, jag låter slumpen och kanske ödet föra mig i någon riktning. Efter cirka fem minuter av skuttande landar jag rent slumpmässigt och ödesfullt framför Petter den Blås dörr. "HA HA HA" utbrister jag i en sann glädjeskur, vilken otroligt trevlig överraskning!
Självklart knackar jag på och det tar inte mer än fyra sekunder innan Han öppnar dörren och står där i sin fulla prakt. En sån man! Vi omfamnar varandra och skratten klingar i trappuppgången. Vilken otroligt trevlig dag detta blev då! Petter som just vid min ankomst målade ännu en tavla inspirerad av B3 sätter genast på kaffe, vi sätter oss ner och jag berättar om mitt fantastiskt gentlemannamässiga ingripande när jag hjälpte damen över vägen. Petter utbrister genast "ALAS! Detta måste du blogga om Herr Lundmark, genast! var kvick och anteckna!". Då min ödmjukhet knappast har några gränser blir jag givetvis generad och avböjer artigt. Jag ber dock om en kopp kaffe och Petter serverar med ett finurligt leende på läpparna.
Jag ruskar på huvudet, och skrattar glatt! Den mannen har alltid något finurligt på gång!

Efter kaffet bestämmer vi oss för att gemensamt ge oss ut på en inspirationsresa i Piteås vilda innerstad, vi trippar iväg på ivriga fötter och ser oss nyfiket omkring. Petter utbrister snart i ett vilt och förtjust tjut, han pekar och hoppar och jag i min euforiska dimma tittar åt hållet han pekar. Prisa Gud! Där står Niwa och Ola och bara njuter av en färsk varmkorv med senap, ketchup och bostongurka i mängder.
Vi travar snabbt iväg och lite lurigt hoppar upp på deras ryggar, Ola och Niwa blir alldeles till sig av glad förvåning och vi sluter oss i en cirkel och dansar en snabb cirkeldans, Niwas pärlande skratt smittar snabbt över stad och torg och fångar två andra människors uppmärksamhet.
Jens som just har donerat hälften av sitt blod hör  skrattet som nu spridigt sig och utbrister "Pass på! Här kommer Niska!" och traskar i rask takt mot vår glädjecirkel. Även Jandalf som har skött om föräldralösa katter hela helgen känner en otrolig dragningskraft och beger sig snett mot torget där glädjen är som tätast.

Där står vi, hela B3 samlat, och njuter av det fantastiska vädret. Helt spontant utbrister vi alla precis samtidigt "Lycka det är att vara och att leva, Oh halleluja vilken fantastisk dag vi har!" Vi tittar förvånat på varandra, vi inser att detta måste vara ödet och så skrattar vi våra porlande skratt och skuttar iväg hand i hand mot en röd solnedgång.
Ännu en dag i B3.