Jag tänkte en stund idag, rätt hårt, på hur jävla usla de flesta dagarna i veckan är. Det finns egentligen bara en enda bra dag på hela veckan och det är tisdag. Tisdag håller inga illusioner om att det kommer bli en fantastisk dag som fredag har en tendens att göra. Tisdag tillåter dig inte att sova bort halva dagen och sedan ge dig ångest för att du inte hunnit göra något, som lördag ofta gör. Tisdag är till skillnad från söndag och måndag inte speciellt ångestframkallande. Vi ska inte ens prata om onsdag, onsdag är bara halvvägs till helgen som alltid är för kort. Tisdag däremot, det är fint, man har kommit över chocken av måndag och man har inga förhoppningar om att någonsin se helgen igen. Man har funnit sig i att livet är jämndåligt. Tisdag är en fin dag. Och bara genom att tänka på tisdag så kan man överleva onsdag.
 
Men sen kommer torsdagen. Djävulens dag, El Diablo del Torsdagõ.
 
Torsdagen bär med sig hopp och förväntningar om den kommande helgen, torsdagen säger HALLELUJELILLA! Nu är det snart helg! Men vad händer? Du vaknar upp söndagmorgon, förmodligen bakis och kommer inte alls ihåg vart fredagen och lördagen tog vägen. Allt är skit och det är torsdagens fel.
 
Jävla torsdag.